Barnkonventionen

Barnkonventionen är ett folkrättsligt bindande dokument som beskriver barns och ungas mänskliga rättigheter i form av politiska, medborgerliga, sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter.

FN:s konvention om barnets rättigheter

FN:s konvention om barnets rättigheter, eller barnkonventionen som den ofta kallas, antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. Sverige ratificerade barnkonventionen 1990, som ett av de första länderna, och idag har nästan alla länder ratificerat barnkonventionen. Att ett land har ratificerat en konvention innebär att det har bundit sig folkrättsligt till att förverkliga den. Den 1 januari 2020 blev barnkonventionen svensk lag.

Artiklar och grundprinciper

Barnkonventionen innehåller 54 artiklar, varav 41 är sakartiklar som slår fast vilka rättigheter varje barn ska ha. Resten av artiklarna handlar om hur staterna ska arbeta med konventionen. Sakartiklarna ska läsas som en helhet. Det går med andra ord inte att lyfta ut en sakartikel och läsa den helt skild från de andra. Man brukar tala om att konventionen är ”hel och odelbar”.

Fyra av sakartiklarna i barnkonventionen är vägledande för hur helheten ska tolkas. Artikel 2, 3, 6 och 12 kallas för de fyra grundprinciperna. När man läser alla övriga artiklar ska man läsa dem med grundprinciperna som glasögon. Grundprinciper ska fokuseras på barn och unga som patient, brukare, närstående och medborgare.

Artikel 4 och 42 är viktiga implementeringsartiklar.

Mer information om grundartiklarna och implementeringsartiklarna finns att läsa via menyn till vänster.