Svält och missväxt

gammalt bröd i närbild

Blm 4909-Bröd

Nödåren 1868-69 drabbade stora delar av landet. På Blekinge museum finns ett föremål som ger oss en konkret vittnesbörd från denna svåra tid. Ett bröd bakat på mossa och mjöl från 1868.

Redan 1867 kunde flera väderstationer notera den kallaste majmånad sedan mätningarna startade. Detta år var svälten värst i norra Sverige, men även södra Sverige och Blekinge drabbades svårt. I norr slogs skördarna ut av den långvariga kylan men i söder var det regnet, som aldrig verkade upphöra, som var problemet. Skörden regnade bort, säden svartnade och potatis ruttnade. Året efter fortsatte eländet men nu handlade det tvärtom om en ovanligt svår torka. Om 1867 varit det blöta året i Blekinge blev 1868 det torra året. Åkrarna var svartbrända och träden avlövade redan tidigt på säsongen. 

Människorna i skogsbygden drabbades hårdast av hungersnöden: torpare, backstugusittare och statare. De stora skiftesreformerna och befolkningsökningen hade gjort att andelen jordlösa på landsbygden ökat och jorden räckte helt enkelt inte till för alla. I Blekinge var jordbruket ännu småskaligt vilket också gav mindre skördar än i Skåne och i Mälarlandskapen. En konsekvens av svälten blev också att antalet tiggare växte och fattiga från skogsbygden sökte sig ner till länets kustområden. I Carlshamns allehanda kunde man i augusti 1867 läsa om nöden i Kyrkhult, där en fattig kvinna skulle ha bränt sig själv och sitt barn till döds för att slippa undan svälten. Invånare i Kyrkhult protesterade mot artikeln och menade att den var osann.

För Blekingeborna skulle det bara bli värre. 1869 blev ”det svåra året” och nu slog svälten till med full styrka. Åren dessförinnan hade medfört att det fanns lite utsäde och igen sättpotatis att tillgå. Dessutom var arbetslösheten stor bland de jordlösa och priserna på spannmål blev allt högre. ”Arbetslösheten är allmän och tiggeriet tager med hvarje dag större dimensioner” skrev Blekinges landshövding Hans H:son Wachtmeister i en skrivelse år 1869.

Ett sätt att försöka bemöta och mota svälten var tillagningen av nödmat. Mjöl drygades ut med bark, mossa och krossade djurben. Man använde ekollon, hasselknoppar, kottar och bär. Soppa kokades på vitmossa och myndigheter försökte sprida kunskap om ätbara svampar, något som befolkningen ofta var misstänksam mot. I sin skrivelse från 1869 skriver landshövding Wachtmeister att blekingarna tvingas äta ”onaturliga födoämnen”.  Det bevarade mossbrödet är ett tydligt exempel på just detta.

Visst gjordes insatser för de fattiga men hjälpen kom ofta alldeles för sent och var alldeles för liten. Inte sällan menade de styrande att de fattiga skulle få klara sig själva, befolkningen skulle inte skämmas bort. Stora insatser hade dock gjorts för Norrlands befolkning under 1867, med utsäde och spannmål, men 1868 var viljan till nödhjälp inte lika stor. En konsekvens av svälten, förutom de ökande dödstalen och de sjukdomar som följde i nödens fotspår, blev också att allt fler emigrerade från Sverige. Från Blekinge tog man sig främst till Tyskland och Danmark, men också till Amerika även om biljetten dit var alldeles för dyr för de flesta.

Det är faktiskt rätt fantastiskt att mossbrödet finns kvar. Runt 40 år efter svälten skänktes det till Blekinge museum. I huvudliggaren, där alla föremål finns inskrivna, finns en notering från 1963 om att föremålet skulle gallras ut pga maskangrepp. Lyckligtvis verkställdes inte detta beslut.

Christoffer Sandahl, Blekinge museum

Vill du veta mer?

Sök i Blekinge museums föremåls- och fotodatabaslänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Sök i Historiska museets samlingarlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Magnus Västerbro berättar om sin bok Svälten i en intervju i Populär Historia 21 september 2018länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Söktips

När du söker i Historiska museets samlingar; sök exempelvis under Föremål, välj sedan Föremålskategori, Landskap och Socken