Albumin är ett kolhydratfritt protein som normalt svarar för 80 % av plasmans kolloidosmotiska tryck. Albumins molekylmassa är cirka 66,5 kDa och dess halveringstid är lång, cirka 20 dagar. Syntesen sker i levern och regleras av det kolloidosmotiska trycket extracellulärt – ett lägre tryck ger en högre synteshastighet. Albumin binder många olika mer eller mindre hydrofoba ämnen, såväl kroppsegna som främmande ämnen till exempel farmaka. Ödem på grund av hypoalbuminemi brukar inte ses förrän koncentrationen sjunker under 20 g/L, det vill säga under hälften av den normala koncentrationen.
Hyperalbuminemi kan man se vid uttorkning eller i rekonvalescensen efter akuta hepatiter.
Sänkt albuminkoncentration uppträder främst vid inflammatorisk reaktion, syntesdefekt vid leverskada och abnorma förluster (framför allt via njurarna). Lätt hypoalbuminemi är vanlig som en ospecifik inflammationsmarkör. Ju aktivare inflammatorisk reaktion desto lägre albuminkoncentration
Påtagligt sänkta värden (<25 g/L) kan ses vid både inre och yttre förluster; gastrointestinalt läckage, brännskador och njurskador. Selektiv albuminsänkning ses inte sällan vid konstriktiv perikardit, utbredda maligniteter eller infektioner.
Albuminnivån är upp till 10 % lägre värde vid sängläge och senare delen av graviditeten.
Nedärvd avsaknad av albumin finns, analbuminemi. Dubbla albuminband vid elektrofores, bisalbuminemi, kan bero både på förvärvade och nedärvda förändringar av albuminmolekylen.
.jpg)