Ferritin (apoferritinomslutande järnmolekyler) är primärt ett intracellulärt protein och utgör kroppens normala lagringsform för järn. Apoferritin finns normalt i låg koncentration i alla kroppens celler. Dess syntes ökar när koncentrationen av järnjoner i cellerna stiger, till exempel vid järntillförsel, framför allt parenteralt. Ferritinkoncentrationerna i plasma hos friska är korrelerade till dels järndepåernas storlek och dels det aktuella intaget av järn. Plasmaferritin är däremot inte beroende av koncentrationen transferrinbundet järn. Inflammatoriska tillstånd, såväl kroniska (till exempel malignitet med metastaser) som mer akuta (till exempel hjärtinfarkt och pneumoni) leder vanligen till ökade plasmaferritinnivåer.
Vid absolut järnbrist är ferritinnivån i plasma vanligen låg, ibland så låg att den är svår att påvisa. Värden <10 µg/L talar alltid för bristande eller inga järndepåer. Förhöjda värden ses vid sjukdomar med påtagligt engagemang av cellsystem med hög halt av ferritin, till exempel toxiska levercellsskador, virushepatiter, hemokromatos eller andra tillstånd som påverkar levercellerna. Höga värden kan också ses vid akut myeloisk leukemi, Hodgkins sjukdom och neuroblastom.
Ferritin i plasma skiljer sig från andra akutfasproteiner genom att höjningen efter ett akut trauma, till exempel hjärtinfarkt, står kvar mycket länge, ofta under många veckor
.jpg)