B-Hemoglobin (Hb)
Hemoglobin är det röda färgämnet i erytrocyterna. Hemoglobin tjänar som syrgasupptagare, transportör och syrgasavlämnare från lungorna till kroppens olika vävnader. Laboratoriemässigt kan halten av hemoglobin i blod bestämmas för att påvisa anemi (låga värden) eller polycytemi (höga värden).
Hemoglobinkoncentrationen är 5–10% högre hos uppgående än hos liggande individer. Hos friska nås ett jämviktsläge cirka ½ timme efter ändring av kroppsläge.
Hemoglobinkoncentrationen är inte alltid ett säkert mått på den totala erytrocytmassan. Ett sådant mått förutsätter att plasmavolymen har hunnit stabilisera sig till det normala. Några exempel på detta fenomen är akut blodförlust där Hb-värde initialt förblir i stort sett oförändrad, graviditetens mellersta trimester eller elitidrottare.
Låga hemoglobinkoncentrationer innebär anemi. En enkel indelning av anemiorsaker är: patologisk förlust av erytrocyter, minskad erytrocytproduktion och ökad erytrocytdestruktion/hemolys.
Förhöjda hemoglobinkoncentrationer innebär polycytemi. Polycytemin är vanligen relativ, d.v.s. en följd av en låg plasmavolym. Den kan också vara absolut, d.v.s. med en absolut ökning av totala hemoglobinmängden. Polycytemin kan då vara primär (polycytemia vera) eller sekundär orsakad av en erytropoietinökning som kan vara kompensatorisk eller orsakad av en inadekvat produktion.
