Osmolalitet är ett mått på antalet osmotiskt aktiva ämnen som finns lösta i t.ex. kroppsvätskor. Skillnaden i koncentationen aktiva molekyler mellan två sidor om ett membran (t.ex. kapillärkärlväggar eller membran som omger njurarnas glomeruli) gör att vatten och små osmotiskt aktiva joner/molekyler rör sig till sidan med högst koncentration partiklar som inte kan passera membranet. Rörelsen bidrar till kroppsvätskans osmotiska tryck. Natrium, glukos, urea, kloridjoner och vätekarbonatjoner utgör de huvudsakliga osmotiskt aktiva jonerna och molekylerna i plasma. Ju högre mängd lösta ämnen i förhållande till vatten, desto högre osmolalitet.
Osmolalitet mäts främst i serum och urin och är användbart för bedömning av elektrolyt- och syra-basavvikelser och som screeningmetod för alkoholförgiftning. Jämförelse mellan osmolalitet i serum och urin kan ge information om njurarnas förmåga att reglera vattnets homeostas vid svåra elektrolytrubbningar, som vid diabetes insipidus eller syndromet SIADH.
Ett hypoosmolärt serum kan bero på en förhöjd extracellulärvolym, tillstånd med natriumförlust, njur- eller leverinsufficiens och hjärtsvikt. Ett hyperosmolärt serum uppstår främst vid hypernatremi, men även vid hyperglykemi eller förekomst av osmotiskt aktiva ämnen i plasma, som etylenglykol, etanol och metanol. Misstänkt alkoholförgiftning kan utredas via beräkning av det osmolära gapet, d.v.s. skillnaden mellan uppmätt och beräknad osmolalitet, och som antyder närvaron av ett osmotiskt aktivt kroppsfrämmande ämne i plasman.
Urinosmolalitet kan analyseras för utredning av polyuri och skador i njurtubuli. Hypoosmolärt urin kan tyda på störningar i njurarnas förmåga att koncentrera urinen, vilket förekommer vid bland annat diabetes insipidus, pyelonefrit och olika elektrolytrubbningar.
