Som ett led i arbetet med Skåne-Blekinges strukturfonder har denna rapport tagits fram för att kunna följa utvecklingen i regionens östra del. Syftet med rapporten är att ge en översikt av utvecklingen av befolkning, sysselsättning, utbildningsnivåer, näringsliv och regionalekonomi.
De senaste decennierna har präglats av en kraftig strukturomvandling såväl i regionen som i riket som helhet. Två kriser har utlöst kraftiga omvälvningar av näringsliv och arbetsmarknad. Den första krisen 1990-93 innebar en kraftig nedgång av sysselsättningen i alla delar av riket. Först slog krisen framför allt mot den konkurrensutsatta tillverkningsindustrin. Därefter kom kraftiga neddragningar av den offentliga sektorn som ett resultat av de betydande underskott i de offentliga finanserna som krisen orsakat.
Först 1997/98 började sysselsättningen påtagligt att återhämtas, vilket berodde på att både den privata och den offentliga sysselsättningen började stiga samtidigt. Krisen medförde en kraftigt ökad produktivitet inom industrin, vilket medförde ett minskat personalbehov. Den ökade produktiviteten var en följd av att den ökade kostnadspressen tvingade fram rationaliseringar, samtidigt som lågproduktiva industriföretag slogs ut. Samtidigt växte företagstjänsterna kraftigt, vilket delvis var en följd av att verksamheter outsourcades från industrin. Även om bortfallet av industrisysselsättningen till stora delar kompenserades av tillväxten inom tjänstenäringarna så hade de växande branscherna inom tjänstesektorn andra lokaliseringskrav än de industribranscher de ersatte. Större urbana centra växte kraftigt, medan många mindre orter drabbades hårt av industrisysselsättningens tillbakagång.
Nittiotalskrisen blev även startskottet för en kraftig utbyggnad av högskolan, vilken lett till en radikal höjning av befolkningens utbildningsnivå.
Kommuner inom pendlingsavstånd till större centra har ofta kunnat kompensera en minskande sysselsättning i kommunen med ökande utpendling, men kommuner långt ifrån större städer har oftast haft en svag utveckling av antalet sysselsatta.
Perioden från slutet av 90-talet till 2008 präglades av återhämtning och tillväxt, med såväl växande sysselsättning som befolkning. Hösten 2008 inträffade Finanskrisen, vilken ledde till en kraftig nedgång av sysselsättningen under 2009. Jämfört med 90-talskrisen gav Finanskrisen trots allt relativt små effekter på sysselsättningen, men ledde till en mycket kraftig nedgång av BNP. Den totala sysselsättningen och BNP återhämtade sig snabbt, men det var främst tjänstesektorn som stod för tillväxten, medan antalet sysselsatta inom tillverkningsindustrin fortsatt att minska.
Fram till 2020 och pandemins utbrott upplevde Sverige flera år av god ekonomins utveckling, men under år 2020 krympte återigen landets BNP. Återhämtningen i ekonomin var relativt snabb och redan 2021 var tillväxten hög. Men under 2022 har omfattande störningarna i leverans- och värdekedjor i kölvattnet av pandemin, krig och expansiv ekonomisk politik resulterat i att inflationen stigit kraftigt. Därtill har stigande räntor och höga elpriser bidragit till att hushållens köpkraft och konsumtion minskat. För att läsa mer om konjunkturläget i Blekinge och ta del av den senast tillgängliga konjunktur- och arbetsmarknadsstatistiken finns en separat rapport tillgänglig på: https://regionblekinge.se/regional-utveckling/om-regional-utveckling/uppfoljning-och-rapporter.html
Den demografiska utvecklingen är av avgörande betydelse. Den påverkar kompetensförsörjningen, hemmamarknadens storlek och efterfrågan på offentlig och privat service. Många kommuner har vuxit de senaste åren, oftast till stor del beroende på en stor inflyttning från utlandet. Befolkningen i Olofström minskade under perioden 2000-2021 med 742 personer (-5,3 %) till 13 263 personer.
Blekinge har under lång tid varit ett invandrarlän. Under efterkrigsperioden bemannades den växande industrin av bland annat finnar och personer från sydeuropa. Sedan 90-talet och framåt har Sverige även haft en hög invandring av först personer från det sönderfallande Jugoslavien och därefter från mellanöstern och nordafrika.
År 2020 var 5,3 procent av befolkningen i Olofström (698 personer) födda i övriga Norden, 10,0 procent (1 333 personer) var födda i övriga Europa och 9,3 procent (1 242 personer) var födda utanför Europa.
Mellan 2002 och 2020 förändrades antalet invånare i Olofström vilka var födda i övriga Norden med -26,3 procent (-249 personer), antalet invånare födda i övriga Europa med 14,6 procent (170 personer) och antalet invånare födda i övriga världen med 449,6 procent (1 016 personer).
År 2021 fanns den högsta andelen utrikesfödda invånare i Olofström där andelen uppgick till 24,5 procent (3 245 personer) och Ronneby med 17,1 % (4 982 personer).
Den lägsta andelen utrikesfödda invånare fanns i Sölvesborg där andelen uppgick till 12,1 procent (2 118 personer) och Karlskrona med 13,5 % (9 018 personer).
År 2020 fanns den högsta andelen invånare födda utanför Europa i Ronneby där andelen uppgick till 11,7 procent (3 427 personer) och Olofström med 9,3 % (1 242 personer).
Den lägsta andelen invånare födda utanför Europa fanns i Sölvesborg där andelen uppgick till 4,7 procent (820 personer) och Karlskrona med 8,0 % (5 348 personer).
Den del av befolkningen som är född i Sverige blir allt äldre, vilket innebär att försörjningsbördan stiger. Samma sak gäller även den del av befolkningen som är född i övriga norden. Inom den gruppen skedde en stor del av invandringen under industrialismens höjdpunkt på 50-, 60- och 70-talen, vilket innebär att de ofta är relativ åldersstigna. Invånarna födda i övriga Norden består till stor del av arbetskraftsinvandrare som kom till Sverige på 60- och 70-talen, vilket innebär att medelåldern för gruppen är relativt hög. Invånarna födda utanför Norden har tyngdpunkten i yngre förvärvsarbetande åldersgrupper, vilket innebär att de delvis kan kompensera för den åldrande svenskfödda befolkningen. Utmaningen här ligger i att höja sysselsättningsgraden för den utlandsfödda delen av befolkningen.