Att utforska leran som material i konst, konsthantverk och kulturhistoria Lera har varit ett av mänsklighetens äldsta och mest mångsidiga material och har knutit samman kulturer och generationer. Den har använts för att göra krukor och kärl över hela världen i tusentals år.
Lerrapport - Anna Jarnestad
Djupt in i Häggarps-skogen fann vi den leran jag tyckte mest om. Den låg synlig i feta lerlager i slänten intill de djupa vattenfyllda hjulspåren från skogsmaskinerna. Den var skön att jobba med och ville helst av allt bli något annat än en liten varelse som bestod av en ryggsköld och ett delvis behornat huvud. Kanske för att jag tänkte så mycket på tiden och jordens djupa årsringar.
Jag tänkte på att hur långt ner man gräver inte hänger ihop med hur gammal leran faktiskt är just där, eftersom den bildats tidigare och förmodligen någon annanstans längre bort djupare ner. Jag tänkte på urtiden och urdjur. På djupet bland sediment och geologiska tidseror. Världens finaste korn, från urberg, ler. Så de små djuren kröp fram ur leran som en liten flock från någon gammal tid. De kom också ur Förkärla-leran som grävdes fram ur ett dike mellan ko- och hästhagarna bortanför kyrkan. Och från leran på åkern i Slättanäs, som var full av gammal hacksäd, sten och grus och skalbaggar. Det blev inte mycket kvar att jobba med när den var klar och trots magring med chamotte blev leran lätt klistrig och inte så smidig som de andra. Jag är förvånad över mig själv, att jag aldrig utforskat marken, jorden… aldrig satt spaden i den och tänkt när jag stött på lera, att jag ska använda den. Att det material som jag arbetar så nära och mycket med sedan 30 år tillbaka alltid har handlats in och kommit i välpackade 10 kilos plastförpackningar med rätt beställd halt av chamotte.
Jag gjorde många provbitar på de olika lerorna både med glasyrer och med oxider och tyckte de uppförde sig på ett ungefär likadant. Jag chansade inte på temperaturer däremot utan valde 1020 grader. Jag kände mig inte klar när projektet var klart. Det finns ju så mycket mer att testa och jag vill gärna fortsätta att utforska den naturliga leran. Processen med lerorna var lika förutom att Slättanäs-leran var så full av skräp.
Lerorna placerades i olika märkta spannar, fick torka och spricka upp. Jag krossade och bankade den och plockade bort mer skräp. Hällde på vatten. Efter någon vecka använde jag en hålslev och tog bort allt som flutit upp. Sedan silning genom olika nätstorlekar, silning och mer silning. Vilken enorm tid det tog. Slutligen hängde lerorna i örngott som kokonger för att torka upp. Sista momentet var att låta leran ligga och torka långsamt under någon vecka på gipsplattor med tidningar och lite plast över. De vändes ett antal gånger och gick sedan helt plötsligt att älta och arbeta i. Så häftig känsla att ha grävt upp sin egen lera!
Konst i Blekinge-podden om lerprojektet Poddproducent Susanne Skog har följt konstnärerna ut i leråkern och prata om materialet, och låter också leran komma till tals. Därefter har hon intervjuat konstnärerna om deras arbetsprocesser.
