P-Fibrinogen. Omvandlingen av lösligt fibrinogen till ett olösligt nätverk av fibrintrådar utgör slutsteget i blodkoagulationen. Fibrinogen är uppbyggt av peptidkedjor sammanbundna av disulfidbryggor. I en del av molekylen finns fibrinopeptiderna A och B. Fibrinogen-fibrin-omvandlingen startar då trombin spjälkar fibrinogen, så att fibrinopeptiden A frisätts. Genom denna förändring av molekylen avspjälkas även fibrinopeptiden B. Den kvarstående delen av molekylen benämns fibrinmonomer, vilken polymeriseras till ett synligt lösligt koagel. Trombin aktiverar faktor XIII (fibrinstabiliserande faktor), som tillsammans med Ca++ binder samman lösligt fibrin till olösligt, dvs ett olösligt koagel bildas.
Fibrinogensyntesen ökar vid vävnadsskada och inflammation och nivån bör vägas mot plasmahalten av övriga akutfasproteiner. Normala eller låga fibrinogenvärden vid ökning av övriga akutfasproteiner kan indikera ökad omsättning av fibrinogenet dvs koagulation och/eller fibrinolys. Lågt fibrinogenvärde tillsammans med trombocytopeni och sänkta aktiviteter av protrombin, faktor V och faktor VIII talar för disseminerad intravaskulär koagulation (DIC).