P/S-Fosf, Fosfat (P, oorganiskt) Kroppen innehåller ca 6 mol fosfor varav ca 1 mmol/L finns i serum som oorganisk fosfat. Fosforföreningar har vitala funktioner i många biokemiska processer i kroppen t.ex. som strukturkomponent i nukleinsyrorna och fosfolipiderna, som prostetisk grupp i proteiner för fosforylering och defosforylering, som komponent i energimolekylerna ATP och fosfokreatin, mm. Oorganiskt fosfat tas upp av cellerna vid glukosupptag och alkalos och avges vid glykolys och acidos.
Hypofosfatemi ger oftast symptom som trötthet, parestesier, tremor, kramper, koma, svaghet och pareser. Det beror oftast på ökade renala förluster som kan vara primära (Fanconisyndrom, mm) eller sekundära vid hyperparatyreoidism och D-vitaminbrist. Serumfosfat är särskilt lågt vid hypofosfatemisk rakit och hos alkoholmissbrukare vid perioder med stort alkoholintag. Hos kroniska alkoholister är en måttlig hypofosfatemi (0,3-0,7 mmol/L) däremot vanligast. Andra orsaker till hypofosfatemi är svåra trauman, alkalos, insulin och glukostillförsel samt vid långvarig parenteral nutrition.
Hyperfosfatemi orsakas vanligen av en minskad renal fosfatutsöndring, vid njurinsufficiens eller hypo- och pseudohypoparatyreoidism. Vid njursvikt är hyperfosfatemin korrelerad till graden av nedsättning i den glomerulära filtrationen, med värden som kan vara upp till 6-7 mmol/L vid uttalad svikt. Lätta ökningar ses vid acidos och långvarig immobilisering. Akromegali ger en ökning av serumfosfat.
Indikationer: utredning vid alla fall av kalciumomsättningsrubbning som vid paratyroideasjukdomar, D-vitaminbrist, malabsorption, njursjukdomar. Vid långvarig parenteral nutrition, oklara trötthets-, tetani- och kramptillstånd.
.jpg)