IgM utgör ca 5-10 % av immunglobuliner i serum. IgM är liksom övriga immunglobuliner uppbyggd av två tunga och två lätta polypeptidkedjor som hålls samman av kovalenta disulfidbryggor och icke kovalenta bindningar till en fyrkedjestruktur. Den tunga kedjan utgörs av µ-kedjor hos IgM och produceras i ett tidigt stadium av B-cellsutvecklingen. IgM stiger ofta snabbare än de övriga immunglobulinerna vid antigenstimulering och de celler som först producerar IgM–antikroppar övergår ofta efter någon vecka till att producera IgG-antikroppar av samma specificitet.
I serum förekommer IgM främst i form av pentamerer länkade via disulfidbryggor och J-kedja. På grund av sin storlek föreligger IgM huvudsakligen intravaskulärt och kan inte passera placenta.
IgM kan genom sina många antigenbindande säten effektivt aggregera och precipitera antigen. Dessutom verkar IgM mera komplementaktiverande än IgG.
Selektiv polyklonal IgM-stegring ses initialt vid infektioner med bakterier, virus och protozoer. Vid vissa internmedicinska tillstånd som primär biliär cirrhos, kronisk aggressiv hepatit samt vid vissa infektioner som virushepatiter och CMV-infektion kan IgM-nivån vara kraftigt förhöjd.
Monoklonal IgM-förhöjning ses vid lymfoplasmocytärt lymfom (Waldenströms makroglobulinemi) och lymfoida tumörer t ex KLL. IgM är ett högmolekylärt protein och en ökad nivå leder därför ofta till en koncentrationsberoende viskositetsökning av blodet vilket kan leda till så kallad hyperviskositetssyndrom.